5 snabba:
1. Favoritvattendrag i Stockholm att simma i och varför?
Varje simning har sin egen charm, men att ha simmat framför Stadshuset och Gröna Lund ger Stockholm en särställning som europeisk simhuvudstad. Just nu, 2025, är det roligt att Stockholms stad lanserar en Öppet Vatten-stadion vid Marievik i Liljeholmen.
Annars är skärgården fantastisk, med många roliga öar att simma runt och mellan.
2. Värsta simpasset du någonsin kört?
De värsta passen är alla de som jag inte har ätit ordentligt inför. De bästa innehöll de här serierna:
a) 80x50 start 45 med snitt 27.4
b) 4x3000 start 35 min med sista på 33.06
c) 160x100 start 1:20 med sista på 56.8
3. Tränarrollen eller simmarkarriären – när blir du mest nervös inför ett lopp?
Jag var riktigt nervös som simmare, men livet har lärt mig att världen inte förändras särskilt mycket oavsett utgången av ett lopp.
4. En oväntad sak du alltid har i simväskan?
Ibland hittar man, något överraskad, en banan som legat där alldeles för länge.
5. Om du inte jobbade med simning – vad skulle du göra istället?
Jag hoppade av läkarlinjen efter fem terminer för att jobba med simning, så det är nog inom medicin jag hade hamnat annars.
Du har ju simmat i vattendrag över hela världen – finns det något simminne som sticker ut mer än andra?
Fin simning blir generellt ännu mer fantastisk om man delar upplevelsen med bra sällskap. Några av de finaste simningarna jag fått uppleva är:
• Att simma med sjölejon och pingviner på Galapagosöarna.
• Att simma med Mount Fuji som backdrop i Enoshima utanför Tokyo.
• Att simma 43 km runt Baa Atoll i en maldivisk realityshow.
• Att simma från Grekland till Albanien elva gånger med vuxensimmare, bland annat Jan Gradvall.
• Att simma mellan öarna på de fyra Ö till Ö som jag deltagit i. Det är 75 km, varav 65 km löpning och 10 km simning.
Sista gången, 2017, tävlade jag med Simon Börjesson som vunnit SM-medalj i simning med SPIF. Swimrun tycker jag är ett roligt sätt att använda simningen på. Jag har också kört sju lopp tillsammans med artisten Petter.
Hur har din egen simkarriär påverkat hur du är som tränare idag?
Det är fenomenalt att se hur simningen, som gett mig så mycket, bygger en stark gemenskap och bjuder på fina upplevelser för såväl yngre som äldre simmare som jag får coacha.
Det blev snabbt klart för mig att simningen är en lagsport där man utvecklas i sin egen takt. Jag har simmat i klubbar i Fagersta, Sundsvall, SPIF och Södertörn, på simgymnasium samt college i USA, och fått representera landslaget. I alla miljöer kände jag tajta band med såväl tränare som simkompisar.
Vad tycker du är den största förändringen i simvärlden jämfört med när du själv var aktiv?
Som detalj är det undervattensarbetet efter start och vändning, som knappt fanns på min tid. Ur ett makroperspektiv är det att många fler simtränar högre upp i åldrarna.
2007 var jag med och startade Stockholms första klubbledda vuxenträning (crawlkurser) – från 37 simmare då har enbart SPIF idag 1065 vuxensimmare. Det är kalas på så många sätt, men innebär också att det blivit trängre för ungdomarna i våra simhallar.
Vad tycker du är roligast med att jobba med dagens simmare?
Det roligaste är att se utvecklingen hos tonåringar. Hur de tar mer och mer ansvar för sig själva och för gruppen. Resultaten kommer som en bieffekt av personlig utveckling.
Finns det något råd du brukar återkomma till när du coachar unga simmare?
Att ha tålamod. Dagens ungdomar och unga vuxna är ofta hårda mot sig själva. Att hitta glädje i den dagliga träningen gör det lättare att hålla ut i väntan på resultaten.
Vilka är några minnen som sticker ut för dig – i termer av personer du simmat med och simmare du fått coacha?
Under åren har jag haft förmånen att få assistera några väldigt inspirerande simmare.
Som simmare:
Jag hade min perfekta tandempartner i Tobias Marklund, som hjälpte till att coacha i SPIF när Rik Op Het Veld hade slutat och innan Bruno Freitas började. Under en höst på 1990-talet simmade vi 43 pass över 10 000 meter. Vi träffades när vi var 15–16 år och pratar än idag 1–2 gånger om dagen!
Sedan har jag tränat med en rad svenska storsimmare, från Anders Holmertz till mitt sista SM 2011 då jag tränade med Sarah Sjöström. Båda var stentuffa i bassängen.
När jag simmade på college i USA var jag på UNLV i Las Vegas. Det är inte en av de mest namnstarka simskolorna, men vi hade ändå sju olympier i Sydney 2000.
Som tränare har jag fått assistera några minnesvärda atleter:
Oussama Mellouli vann OS-guld i såväl bassäng som öppet vatten. När vi bollade fram och tillbaka 2019 försökte han lägga grunden för att komma med på ett sjätte olympiskt spel. Han blev sedan den enda simmaren hittills med en 21 år lång olympisk karriär.
Tungviktsboxaren Wladimir Klitschko upptäckte att hårda löpintervaller gjorde hans fotarbete långsammare. Dessutom slet han ut sin massör. I jakten på alternativa träningsmetoder fann han simningen. Han simmade 150:or – 50 frisim + 50 bröstsim + 50 frisim. Det tog honom ungefär lika lång tid som en treminuters rond. I hans fall var det mindre viktigt att simma fort och graciöst, men desto viktigare att inte bli axelskadad.
Victor Johansson är alltid osannolikt positiv när han är med i öppet vatten-landslaget. Om jag som ledare behöver leverera dåliga nyheter ser han alltid glaset som halvfullt.
Jag ser följande dialog framför mig:
Micke: ”Sorry grabbar, det blir bajs till middag.”
Victor: ”Åh, kalas – vi får middag!”
Men nu är jag verkligen på rätt ställe. Jag trivs väldigt bra med SPIF:s Mästerskap Yngre-grupp och skulle inte vilja byta dem mot något annat. De har väldigt bra karaktär och personligheter som kommer att få uppleva mycket fint, såväl i simningen som i resten av livet.
Vilket ögonblick som tränare har gjort dig mest stolt hittills?
Som simmare var det alltid lagkapperna. Med min moderklubb Fagersta Simklubb vann vi Junior-SM på 4x200 m frisim. Fagersta var nog den minsta föreningen som vunnit ett lagkappsguld, och föräldrarna dansade Lambada på parkeringen utanför Valhallabadet i Göteborg.
När jag och Tobias senare simmade i Sundsvall slog vi ett svenskt rekord på samma distans som stod sig i tolv år – detta trots att vår bästa simmare, Lars Frölander, inte var med på den tävlingen.
Som tränare blev jag väldigt glad när slitvargen Ellen Olsson, efter många motgångar, simmade in på medaljplats i Europacupen i öppet vatten i Köpenhamn.
På ett personligt plan blev jag stolt när jag äntligen blev färdig med min bok Öppet vatten – simningens historia, vetenskap och träning. Den finns även på engelska under namnet Open Water – The History and Technique of Swimming. Den engelska versionen finns också som ljudbok.
Vad tycker du är det mest magiska med simning?
Det finns fullt av magi i simningen, och jag ser nya saker varje gång jag byter synvinkel. Det kan vara när en elitsimmare sätter ett nytt världsrekord, stillheten i en nyöppnad simhall på morgonen eller glädjen hos en grupp simmare som just knuffat sin tränare i vattnet.
